fredag 13 november 2009
onsdag 11 november 2009
Tommys Corner II
Fredagens träning är över och första tävlingsdagen är här. Besiktningen är avklarad och det börjar dra ihop sig till kval.
Första säsongen man tävlar så handlar mycket om att lära sig banor, hitta fungerande rutiner samt
att lära sig att fokusera på vad som är viktigt just för stunden. Har man tävlat i någon annan sport så har man givetvis en viss erfarenhet från detta. Men att försöka köra så fort det bara går på en motorcykel samtidigt som 20-25 andra gör likadant runtomkring dig ger det en dimension till.
Peter hade kört väldigt mycket på fredagen och man kunde se att han var lite sliten. Jag tänkte att bara han kommer ut på kvalet så ordnar sig det nog. Han är ju inte här för att vinna utan för att lära.
Han började med att säga ”-Kval? Hur svårt kan det vara?”.
Alla mina varningsklockor ringde men samtidigt var jag inte överraskad. Hur kunde han veta hur mycket räv och rackarspel det låg bakom ett kval? Visst, man skall köra så fort det går på ett kval men det gäller att skapa sig utrymme för att få till ett felfritt varv också.
Jaja... Vi var inte där ännu. Om han nu skall lära sig den ädla konsten att framföra motordrivet fordon i svindlande hastigheter så får man börja längst ner på stegen. Hade jag börjat belamra han med en massa tips å tricks inför kvalet så hade nog hela korthuset rasat.
Bättre att bara åka ut där och se vad som hände. Det var inte världens bästa plan men just nu hade vi inte så mycket att jobba med.
Efter sedvanlig tankning och varmkörning så stiger Peter in på kontoret och far iväg ut på sitt första kval. Jag ställer mig lite oroligt i bandepån och hoppas på att han inte vurpar.
Kvalet har gått skapligt och jag är mest glad över att han inte kraschade.
Jag går bort till sekretariatet för att hämta kvaltiderna.
Plockar upp en lapp med tiderna lite slött och börjar promenera bort till depåboxen samtidigt som jag tittar på tiderna. Jag börjar längst ner på listan och förväntar mig att Peters namn skall dyka upp där. Eftersom jag inte ser Peters namn där nere så börjar mina ögon komma längre upp på listan.
Halvvägs upp tänker jag att jag måste han missat hans namn och börjar om.
Va fan...har dom inte fått nån tid på han?
Jag kopplade väl in transpondern?
Där är han...
Men..?
Tia??
Tjugofem startande och killen kvalar in som tia. Min första tanke är att konkurrensen inte var den starkaste. När jag sedan ser tiderna Peter och de övriga har kört på så blir jag positivt överraskad.
Tionde plats på gridden. Min hjärna börjar genast jobba på någon diffus strategi. Peter lallar omkring i depån och försöker verka oberörd. Han försöker intala sig själv och alla andra att
”-Jag är bara här för att lära mig. Jag ska åka ut på tävlingen och göra så gott jag kan och försöka ha skoj samtidigt..bla bla bla”
Hans ansikte säger: ”-JAAAAA!
När starten går och alla ska in in samma kurva brukar det bli en gnutta trångt. De som är tuffast och
lite brutala, brukar tjäna placeringar. Tjänade placeringar i starten är de billigaste omkörningar man kan göra på en tävling. De som kommer efteråt får man kämpa lite mer för.
Peters attityd säger mig att han kommer göra en hyfsad start men sedan när han ser in i första kurvan och inser att de som är runt honom också är på väg dit, då kommer han bara försöka ”överleva” första kurvan och gasa som fan på rakan.
Detta är en halvhyfsad tanke om du har trettio hästar mer än dina konkurrenter. Har du trettio hästar mindre så.....ja, ni förstår.
Mina desperata försök att trigga igång Peter med primitiva kommentarer som ”Nu jävlar...”, Om du ska krascha så är det nu..”, ”Släng in framhjulet och visa vem som bestämmer”.
Låt mig säga så här... Varje gång jag försökte få igång Peter så fick jag en blick som sa:
1.” LaLaLaLaLa.. Jag hör ingenting”
2.”Du är en gammal dinosaurie som uppenbarligen inte är den vassaste kniven i lådan, vadå slänga in framhjulet?”
3.”Han knarkar nog”
4.”Om jag bara håller med honom så låter han mig nog vara i fred...”
5.”Han försöker ta livet av mig!”
Mina försök ebbar ut i ett fånigt leende från oss båda...
När dom väl står där på startlinjen så försöker jag få ögonkontakt med Peter för att se hur spänd han är. Jag hade nog inte fått kontakt med honom om jag så hade haft en saftblandare på skallen och stått på styltor...
Starten går!
Som väntat exploderar luften i ett pottpuri av skrikande motorer. Jag sträcker mig över räcket för att se om Peter kan skapa sig något utrymme. Utrymme kanske inte är det bästa ordet för att beskriva vad som händer i första kurvan...
Jag småler lite för mig själv när jag tänker på vad som pågår i Peters huvud just i den stunden...
Efter några varv när pärlbandet av förare har sträckt ut sig, så har han tappat några placeringar från kvalet men under om omständigheterna är det fullt godkänt.
Framåt slutet av loppet ser det ut som om han ska spy när han kommer ut på startrakan. Jag gestikulerar ”BIT I IHOP!” så tydligt jag bara kan när han passerar. Jag inser att jag inte har någon talang för charader eftersom han ser ännu mer spyfärdig ut nästa varv.
I ett sista desperat försök att bidraga med lite positivt tänkande så ger jag han en ”tummen upp” när han passerar gången därpå. Efter passagen så slår det mig att han kanske bara såg en hand med ett finger(långt?) i luften.
Jag beslutar mig för att bara titta på resten av tävlingen.
Efter målgång och det sedvanliga ryggdunket i depån så börjar vi prata om tävlingen, då inser jag att han inte hade sett någonting av mina suspekta depåsignaler. (Puh!)
Han har inte sett någonting alls kommer vi fram till.
Tunnelseende var ordet..:-)
Att kunna genomföra sin första säsong och ta poäng i (nästan) varje tävling utan att vurpa är fullt godkänt med tanke på att det var blandat med A och B-förare. Vi bortser från denna lilla fadäsen på Kinnekulle där bromsoken lossnade. (Nej...jag var inte med den gången)
Jag är imponerad och stolt över hur Peter tacklat alla problem och frågeställningar som uppkommit under säsongen. Han har varit målmedveten och fokuserad hela tiden.
Bilen (aka trumpeten) har ett eget liv. Beviset för det är att den hatar mig innerligt. Den verkar uppföra sig någorlunda med ”husse” men när jag kommer i närheten så går larmet eller så slutar något att fungera i den spartanskt inredda bilen.
Till dess försvar kan sägas att jag har sovit som en kung i den hela säsongen.
Peter och jag har väl uppträtt som ett gift par ibland när vi har stått och gnabbat om någon meningsskiljaktighet.
Jag kan hetsa upp mig ibland över någon detalj som jag tycker Peter borde fokusera på, när han vill göra något annat.
Ibland glömmer jag av att det är han som skall köra och inte jag.
I slutändan är det Peter som slänger in framhjulet (läs bestämmer.)
Det är viktigt att den som kör har förtroende för de beslut som fattas i samband med racing.
Inget förtroende, inget bra resultat...
Jag ser redan fram emot nästa säsong, för då ska han upp på pallen...:-)
//The Dude
Första säsongen man tävlar så handlar mycket om att lära sig banor, hitta fungerande rutiner samt
att lära sig att fokusera på vad som är viktigt just för stunden. Har man tävlat i någon annan sport så har man givetvis en viss erfarenhet från detta. Men att försöka köra så fort det bara går på en motorcykel samtidigt som 20-25 andra gör likadant runtomkring dig ger det en dimension till.
Peter hade kört väldigt mycket på fredagen och man kunde se att han var lite sliten. Jag tänkte att bara han kommer ut på kvalet så ordnar sig det nog. Han är ju inte här för att vinna utan för att lära.
Han började med att säga ”-Kval? Hur svårt kan det vara?”.
Alla mina varningsklockor ringde men samtidigt var jag inte överraskad. Hur kunde han veta hur mycket räv och rackarspel det låg bakom ett kval? Visst, man skall köra så fort det går på ett kval men det gäller att skapa sig utrymme för att få till ett felfritt varv också.
Jaja... Vi var inte där ännu. Om han nu skall lära sig den ädla konsten att framföra motordrivet fordon i svindlande hastigheter så får man börja längst ner på stegen. Hade jag börjat belamra han med en massa tips å tricks inför kvalet så hade nog hela korthuset rasat.
Bättre att bara åka ut där och se vad som hände. Det var inte världens bästa plan men just nu hade vi inte så mycket att jobba med.
Efter sedvanlig tankning och varmkörning så stiger Peter in på kontoret och far iväg ut på sitt första kval. Jag ställer mig lite oroligt i bandepån och hoppas på att han inte vurpar.
Kvalet har gått skapligt och jag är mest glad över att han inte kraschade.
Jag går bort till sekretariatet för att hämta kvaltiderna.
Plockar upp en lapp med tiderna lite slött och börjar promenera bort till depåboxen samtidigt som jag tittar på tiderna. Jag börjar längst ner på listan och förväntar mig att Peters namn skall dyka upp där. Eftersom jag inte ser Peters namn där nere så börjar mina ögon komma längre upp på listan.
Halvvägs upp tänker jag att jag måste han missat hans namn och börjar om.
Va fan...har dom inte fått nån tid på han?
Jag kopplade väl in transpondern?
Där är han...
Men..?
Tia??
Tjugofem startande och killen kvalar in som tia. Min första tanke är att konkurrensen inte var den starkaste. När jag sedan ser tiderna Peter och de övriga har kört på så blir jag positivt överraskad.
Tionde plats på gridden. Min hjärna börjar genast jobba på någon diffus strategi. Peter lallar omkring i depån och försöker verka oberörd. Han försöker intala sig själv och alla andra att
”-Jag är bara här för att lära mig. Jag ska åka ut på tävlingen och göra så gott jag kan och försöka ha skoj samtidigt..bla bla bla”
Hans ansikte säger: ”-JAAAAA!
När starten går och alla ska in in samma kurva brukar det bli en gnutta trångt. De som är tuffast och
lite brutala, brukar tjäna placeringar. Tjänade placeringar i starten är de billigaste omkörningar man kan göra på en tävling. De som kommer efteråt får man kämpa lite mer för.
Peters attityd säger mig att han kommer göra en hyfsad start men sedan när han ser in i första kurvan och inser att de som är runt honom också är på väg dit, då kommer han bara försöka ”överleva” första kurvan och gasa som fan på rakan.
Detta är en halvhyfsad tanke om du har trettio hästar mer än dina konkurrenter. Har du trettio hästar mindre så.....ja, ni förstår.
Mina desperata försök att trigga igång Peter med primitiva kommentarer som ”Nu jävlar...”, Om du ska krascha så är det nu..”, ”Släng in framhjulet och visa vem som bestämmer”.
Låt mig säga så här... Varje gång jag försökte få igång Peter så fick jag en blick som sa:
1.” LaLaLaLaLa.. Jag hör ingenting”
2.”Du är en gammal dinosaurie som uppenbarligen inte är den vassaste kniven i lådan, vadå slänga in framhjulet?”
3.”Han knarkar nog”
4.”Om jag bara håller med honom så låter han mig nog vara i fred...”
5.”Han försöker ta livet av mig!”
Mina försök ebbar ut i ett fånigt leende från oss båda...
När dom väl står där på startlinjen så försöker jag få ögonkontakt med Peter för att se hur spänd han är. Jag hade nog inte fått kontakt med honom om jag så hade haft en saftblandare på skallen och stått på styltor...
Starten går!
Som väntat exploderar luften i ett pottpuri av skrikande motorer. Jag sträcker mig över räcket för att se om Peter kan skapa sig något utrymme. Utrymme kanske inte är det bästa ordet för att beskriva vad som händer i första kurvan...
Jag småler lite för mig själv när jag tänker på vad som pågår i Peters huvud just i den stunden...
Efter några varv när pärlbandet av förare har sträckt ut sig, så har han tappat några placeringar från kvalet men under om omständigheterna är det fullt godkänt.
Framåt slutet av loppet ser det ut som om han ska spy när han kommer ut på startrakan. Jag gestikulerar ”BIT I IHOP!” så tydligt jag bara kan när han passerar. Jag inser att jag inte har någon talang för charader eftersom han ser ännu mer spyfärdig ut nästa varv.
I ett sista desperat försök att bidraga med lite positivt tänkande så ger jag han en ”tummen upp” när han passerar gången därpå. Efter passagen så slår det mig att han kanske bara såg en hand med ett finger(långt?) i luften.
Jag beslutar mig för att bara titta på resten av tävlingen.
Efter målgång och det sedvanliga ryggdunket i depån så börjar vi prata om tävlingen, då inser jag att han inte hade sett någonting av mina suspekta depåsignaler. (Puh!)
Han har inte sett någonting alls kommer vi fram till.
Tunnelseende var ordet..:-)
Att kunna genomföra sin första säsong och ta poäng i (nästan) varje tävling utan att vurpa är fullt godkänt med tanke på att det var blandat med A och B-förare. Vi bortser från denna lilla fadäsen på Kinnekulle där bromsoken lossnade. (Nej...jag var inte med den gången)
Jag är imponerad och stolt över hur Peter tacklat alla problem och frågeställningar som uppkommit under säsongen. Han har varit målmedveten och fokuserad hela tiden.
Bilen (aka trumpeten) har ett eget liv. Beviset för det är att den hatar mig innerligt. Den verkar uppföra sig någorlunda med ”husse” men när jag kommer i närheten så går larmet eller så slutar något att fungera i den spartanskt inredda bilen.
Till dess försvar kan sägas att jag har sovit som en kung i den hela säsongen.
Peter och jag har väl uppträtt som ett gift par ibland när vi har stått och gnabbat om någon meningsskiljaktighet.
Jag kan hetsa upp mig ibland över någon detalj som jag tycker Peter borde fokusera på, när han vill göra något annat.
Ibland glömmer jag av att det är han som skall köra och inte jag.
I slutändan är det Peter som slänger in framhjulet (läs bestämmer.)
Det är viktigt att den som kör har förtroende för de beslut som fattas i samband med racing.
Inget förtroende, inget bra resultat...
Jag ser redan fram emot nästa säsong, för då ska han upp på pallen...:-)
//The Dude
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)