Total makeover

På senare tid har jag känt att det är något som inte stämmer. Ni vet en såndär känsla som man inte kan lägga fingret på. Något har leget under ytan och gnagt.
Har inte kunnat komma på vad som var "fel".
Var det något jag hade gjort, eller något jag inte gjort?
Oftast brukar det var det sistnämda, men denna gången kunde jag inte komma på något.

Det började mer och mer likna en såndär söndag, då man vaknar upp efter en allt för lång, blöt och dyr kväll på stan.
Den som man avslutar kl.05 med att beställa in en bricka tequila. Just bara bara för att det känds som en jäkligt bra idé just då, att toppa fyllan precis lagom innan man ska åka hem och lägga(däcka) sig... ja ja!
Fast denna gången utan huvudvärk, dödsångest och gammal kebab/diesel smak i munnen.
Som oftast vid just dom här tillfällena, och till synes även nu. Var det bara att släppa funderingarna om vad som hade hänt. Antingen ville jag inte veta, eller så var det ju ändå alltid någon vänlig själ som mer än gärna berättade det senare.

Sagt och gjort, ryckte på axlarna och intalade mig ännu en gång att jag var stora pojken, och att jag kunde ta det som eventuellt uppdagades för mig som en riktigt karla karl.


Ångest!

Känslan var bekant, den var inte ny för mig, men heller inte helt vanlig.
Magen knöt sig och ett lätt illamående gjorde sig påmind. Hjärtat slog hårdare och jag kände att kallsvetten började komma. En krypande ilning letade sig upp för ryggraden, som fick mina nackhår att sakta resa sin ragg. Andades mer intensivt, fick inte tillräckligt med luft. Knäna bar inte längre, vilket fick mig att ta ett stadigt grepp om skrivbordet, för att sedan sätta mig tungt ner i min kontorsstol från Rusta.

Helt utan förvarning och från ingen stans, var det som att min egna mittinattenätandebraigasenkebabflötiga hand gett mig ett lavett så att fettet yrde.
Plötsligt visste jag vad det va.
Hur kunde jag missat det här. Va detta möjligt?


Sorg!

Gissar att vi alla behandlar och processar saker på olika sätt. Just i mitt fall så ser jag inget annat än förnekelse. Nu såhär i efterhand så ser jag att det kanske inte var det bästa tillvägagångsättet. Men till mitt försvar så får jag säga att jag inte visste att det var ett problem från första början.
Nu med något klarare ögon och med lite distans till saker och ting. Inser jag att allt detta har pågått under en längre tid. Jag har helt ovetande gjort hemska och själviska handlingar. Vilket i sin tur leder till nästa fas....


Förlåtelse!


Från:

Till:

Från:

Till:

Från:

Till:

Från:

Till:



Vet inte om det är lika uppenbart för andra som för mig?

...men jag har skiljt mig, och bytt bort hela min gamla familj utan att ens blinka.


Förlåt!!