Vilseledd?

Om man läser mellan raderna och slår ihop 1+2, så kan den riktigt uppmärksamme kanske skönja en viss liten motgång med att äga just Ducati.

Inga undantag för mig. Ägandet har varit som en stormig kärlekssaga.
Rosaskimrande förälskelse, pirr i magen, längtan, glädje och framförallt en del tårar och frustration.
Efter åtta års indoktrinerande av stolta japsåkare, så började jag bli vek och svag.
Är det som dom säger, är dom så mycket bättre?Enligt vissa så är dom helt skottsäkra, och gratis kostar dom oxå.

Jag får erkänna att jag blev mer o mer nyfiken. Kändes som att det var precis detta jag behövde för tillfället. Något som man bara kunda sätta nyckeln i och bara starta och köra. Inte behöva oroa sig över att sakerna ska gå sönder. Släppa alla sånna tankar och ha kul på riktigt :)

Tanken växte sig allt starkare ju längre vintern fortskred.
Det där med sabbatsår kan ju vänta, jag lever ju här och nu. Övertalade mig själv en dag när jag var som svagast(smart). Tror det var en såndär perfekt dag i april, när den visar sig från sin bästa sida. Vattnet porlar i bäckar, fåglar kvittrar, solen värmer på läsidan.... ja ni fattar. Just då blev det bestämt:

Jag skulle jävlarimig köpa mig ren lycka. Jäklar vad kul vi ska ha...

Nu såhär ett år senare kan jag säga att jag är ganska lycklig faktiskt. Men inte skiljer det sig så mycket mot något annat.

Såhär blev det:





Såhär står hon i garaget idag:



Déjà vu .....